Den grå charmen hos public service
Det var en klar majoritet public service-medarbetare som deltog på public service-dagen.
Fogligt och hierarkiskt. Varför är det bara cheferna som ställer frågor till föredragshållarna? Eva Hamilton frågar närmast pliktskyldigt den föreläsande BBC-controllern hur stor andel av den brittiska public service-jätten som går till online-satsningar. Han kunde inte svara, men drog till med 15 procent
Mannen som känner alla korridorer och skrymslen i radiohuset, SR:s styrelseordförande Ove Joansson, ställer en obegriplig fråga till den influgna EU-byråkraten vars EU-engelska får bänkraderna att rysa.
I de bakre regionerna av publikhavet muttras det. Stolsgrannen arbetar längst ut i en av SR:s bläckfisklånga organisationsarmar, i slutet av någon avgrundslång korridor i betongbunkern på Gärdet.
Han planerade att gå i pension om bara några veckor, men det blir inget med det.
- Varför det?
- Där jag jobbar ersätts ingen som går i pension. Verksamheten förtvinar. Jag har arbetat där i decennier och varit med och bygga upp den. Nästan ett livsverk. Jag vill inte att det bara ska försvinna. Därför jobbar jag kvar - i protest.
Han berättar om redaktioner så underbemannade att om någon är sjuk finns det inte ersättare. Dagligen äventyras sändningarna.
- Besparingarna är de värsta jag varit med om, säger han lakoniskt.
Mitt i BBC-controllerns föredrag som handlar om plattformarna för att leverera innehåll, reser sig stolsgrannen och går.
Den här dagen, public service-dagen, var inte hans dag.